Hunnestadsmonumentet
Ole Worms lät teckna monumentet på 1630-talet. Monumentet fanns sydöst om byn, söder om vägen som går genom Runestensåkern fram till slutet av 1700-talet. Ole Worms Danicorum Monumenttorum. Till höger illustration av Bertil Lundahl av monumentet vid Runstensåkern öster om byn.
Hunnestadsmonumentet kom till i en tid då makten centraliserades i Norden. Inristningen bör ha skett under en period, åren 985-1035, då Sven Tveskägg eller Knut den store hade makten i Skandinavien, eller de närmaste åren efter denna period. Sten ett som Esbern och Tomme lät rista till minne av Roi och Lekfred, Gunne Hands söner, bör vara Monumentets huvudsten. På stenen finns även en figur som skulle kunna symbolisera ett kristet helgon. Ett alternativ kan då vara den norske kungen Olav Haraldsen, S:t Olof som blev martyr och helgon omkring år 1030. När monumentet avtecknades på 1600-talet var det inte orört. Tre av stenarna ligger fallna vid sidan om de i en rad stående stenarna. Hur monumentet ursprungligen har sett ut kan man bara gissa sig till, men om sten ett var huvudsten i centrum av monumentet och de övriga stenarna bildade en ring fanns det kanske ytterliggare två stenar. Runstenar placerades oftast högt på en synlig plats utmed vägar och ofta på tidigare heliga kultplatser, inte sällan på äldre gravanläggningar. En källa antyder om gravplats vid Hunnestadsmonumentet. Det är prästen i Skårby Jens Mortensen Pilt som i slutet av 1500-talet lämnar en uppgift till astronomen Tyke Brahes assistenter, vilka samlar in uppgifter till en skånsk karta. Jens Mortensen Pilt uppger att det i Hunnestad under en sten med runor ligger en Ugerup begraven.
Läs mer: Tidskriften ALE 2005-4
De bevarade bild- runstenarna stod i Marsvinsholms park 1876 - 1913. Teckning av Magnus Petersen.
De tre bevarade stenarna som numera finns på Kulturen i Lund. Sten 1. En figur, man troligen föreställande en man från väringagardet i Bysans. text: Asbjørn og Tomme de satte denne sten efter Roi og Leikfrød, Gunne Hånds sønner. Sten 2. Ett Georgskors med svastika kors. Text: Asbjørn satte denne sten efter Tomme, Gunne Hånds søn. Sten 3. En figur på 67 cm fra huetop til dyrets bageste fodsål. Det har i reglen været hævdet, at figuren, som rider på et firfodet dyr, er gygen Hyrrokkin, som rider på en ulv med en hugorm som tømme. Ifølge Snorres Edda blev hun kaldt til hjælp ved Balders bålfærd, da dødeskibet ikke kunne rokkes fra stedet. Tolkningen er dog usikker.
Mer om danska runstenar här: Nationamuseet Kphn Scheugerhard Arild. Hauge
Hunnestadsmonumentet stod på en upphöjd plats med runor och bilder vända mot norr enligt Jon Skonvigs beskrivning från 1600-talet. Worm skriver i Monumenta Danica 1643 att monumentet finns i närheten av Hunnestad. Det finns en enskild väg som löper från Hunnestad by österut, och som tidigare fortsatte via ett vadställe över Rosbäcken och fram till Lundavägen mot Bjäresjö kyrkby. Om denna väg fanns redan på 1000-talet är det troligt att monumentet stod söder om denna väg eftersom att runor och bilder då blir synliga från vägen. Enligt uppgift från bönderna i Hunnestad till NH Sjöborg har monumentet blivit raserat i slutet av 1700-talet. Då sammanträffar detta med, greven på Marsvinsholm, Eric Ruuths förändringsprocesser, dels av ombyggnader av godset och dels av jordbruksmetoder. Monumentet har inte längre haft någon plats när rationellare jordbruk infördes, utan förpassades till ett gärde.
Delar av monumentet återfanns av Nils Henrik Sjöborg i ett gärde på hemmanet nummer 9 året 1814. Hemmanet no 9 var en av de sydöstligaste gårdarna i Hunnestad by före enskiftet som ägde rum 1827. På en lantmäterikarta från 1745 finns en åker som kallas Runestensåkern, belägen sydöst om byn några hundra meter från de östligaste gårdarna. Den östligaste tegen på Runestensåkern tillhörde hemmanet no 9 enligt denna lantmäterikarta. När prästen Johan Fredrik Lundh fann överstycket till sten ett 1855 var även artisten Nils Månsson Mandelgren på plats och tecknade av de återfunna stenarna, samt gjorde en skiss av deras placering i östra kanten av Runestensåkern.
På Mandelgens karta kan man se att de återfunna stenarna ligger i samma ordning som de är tecknade då monumentet var intakt på 1600-talet. Sten två fanns då på den högsta punkten i östra Runestensåkern alldeles intill den enskilda väg som löper österut från Hunnestad by. Söder om denna fanns sten ett i tre delar utspridda i gärdet. Längst i söder låg sten fyra i södra kanten på Runestensåkern. Prästen Ludvig Isacsson Munthe skriver i Prästrelationerna 1690 att Runstenarna står på en åker som ligger till, hör till, huvudgården. Detta var före ägoindelningen 1745 och området med Runestenåkern har antagligen tidigare tillhört huvudgården, Hunnestad säteri. Hunnestadsmonumentet har stått i minst 800 år i det område som kallas Runestensåkern på 1745-års lantmäterikarta sydöst om byn Hunnestad.
Hunnestadsmonumentet nämns i tidiga källor. Uppgifter som möjligen kommer från en 1500-tals präst i Skårby socken. Jens Mortensen Pilt, död 1595, präst i Skårby.
Ur Cartographia Scanensis R 84, 7, 1589, (Herman Richter-SGÅ CS 34, 1930) Ett förarbete av astronomen Tyge Brahes assistenter, Anders Sörensen Vedel och Elias Olsen Morsing, inför upprättandet av en karta över Skåne: Finns att läsa: "Hunsted Hunested gaard der ligger en Vggerup vnder en steen med runer begff, "
Uppgiften kommer från en förmodligen kyrkans man Domino Martino. Domino Martino var troligen den präst i Skårby socken som hette Joannes Martini och enligt uppgift i Lunds stifts herdaminne varit präst i Skårby 19/7 1567 till 1595. Han nämns även i Dansk biografisk lexicon som Jens Mortensen Pilt, död 1595. Jens Mortensson var också rektor på den anrika internatskolan Herlufsholm. J.M. utgav en bok om ”Norske kungars krönika och bedrift intill kung Hakons tid som dog 1263”. Jens Mortensen hade brevväxling med Arild Hvitfeldt, historieskrivaren och författaren till historieverket Den danske krönike.
Sensationellt fynd.
Bildsten nummer 6 på Worms teckning återfunnen i samband med grävning för vatten och avlopp i Hunnestad byväg. Stenen upptäcktes av Axel Krogh Hansen vid Arkeologerna den 16 december 2020 vid bron över bäcken i byn. Stenen har förmodligen använts som fundament när de renoverat den gamla träbron på 1700-talet.